Eldhunden
Konstnärshuset
Stockholm 2022

När man tittar på himlen under stjärnklara nätter kan tiden försvinna, men den har för vana
komma tillbaka av otålighet – i spanandet efter stjärnbilder, fallande stjärnor och satelliters färd
över himlavalvet. Så fort tiden upphör försöker vi ta tillbaka den – som om något måste hända.

Båda konstnärernas verk kräver koncentration och det där andra: en jämnt svävande uppmärksamhet,
som det brukar kallas inom psykoanalysen. Koncentration är ett ord som låter uppfodrande men
jag föreställer mig ordet som en rörelse ut ur det spridda och in mot förtätning. Hursomhelst rör
jag mig mellan dessa sätt att se när jag betraktar målningarna, för att följa med i verkens flödande,
alternativa logik.

Dagen flyttar sig in i natt och natten tar sin början i dagen. I skarvarna är det vackert, när yta
lägger sig över yta. De här konstnärerna vet något om skönheten i en form som är på väg att ta
en annan form, tänker jag när jag vandrar runt bland verken.

Thomas Magnusson skapar kartor över en terräng som inte går att framställa på annat vis än
hans. På plastfilm och papper målas sjok av färg tills att färgen blivit form. Han spårar tiden
under processens gång och låter den bli del i det hela. Färg som torkat, mängden pigment och
dagar som går, pressar sig igenom skikten. Penseldragen blir aldrig förutsägbara. Ibland tycker jag mig se ett språk som konstnären spränger i luften, inte gång på gång, utan
kontinuerligt. Kanske rör det sig om en kartläggning av det som finns bortom orden. Ett språk
vars innebörd går att förnimma i färgen och penseldragens rörelse.

Trådsömmarna drar upp gränser som lika gärna kan vara snitslade banor att följa – en slags
längtan eller vädjan om struktur. Som om en verklighet måste kompletteras med en annan för att
bli sann. Det är nog tydligast i skarvarna, där kulörerna envisas och det som inte borde gå att
avbilda träder fram.

Jag dras till blänket i botten av de målningar som utförts på plastfilm, det är Eldhundens lampor
som reflekteras. Långt under lagren av färg glittrar transparensen som ett okänt hav, som färgens
motiv färdas på.

Giulia Cairone utgår även hon från det genomskinliga, det som kunde vara luft men här rör sig
om plexiglas. Dels i form av skärmar som låter verket lossna både från väggen och materialet på
vilket färgen målats och dels i rektangulära lådor.

Penseldragen rör sig mellan hög hastighet och nedsaktad tvekan, färgerna är starka och
oblandade. Lådan låter Cairone lyfta in färgen, innesluta den inom transparenta väggar och flytta
ut den ovanpå plexiglaset. Ett och samma verk både skyddar och exponerar sitt motiv, materialet
bildar både yta och djup. Verken rör sig ut i rummet.

Undersökningen verkar utgå från den plana ytan men har tagits vidare, som av nödvändighet.
Betraktarens kropp står i förbindelse med verken genom en slags spegling: det en eller
tvådimensionella visar sig vara något annat, mer sammansatt. Betraktaren dras in i verket för att
se vad det är hon ser i den uppriktiga färgen.

Verkens mystik består paradoxalt nog i öppenhet. Andra material tar plats i
målningsskulpturerna, kreppapper, silkespapper, tyg och tunna plastsjok. Som om färgen lösgjort
sig från den yta som är dess förutsättning – och blivit annat. Vissa verk har slitit sig loss helt och
hållet, både triumferande och lite vemodigt hänger de från tak och stänger.

Utställningen speglar och undersöker en förflyttningens spänningsfält och jag blir varse
ögonblickets rörelse ut och in i närvaro. Jag tappar villigt bort tiden, överger det absoluta, det
stillastående och följer med i förflyttningen. Färgerna rör vid mig och när världen går i tusen bitar
så finns färgerna där för att sätta ihop den igen.

Text: Emma Warg